”Var kommer du ifrån?”

Här kommer en bild på oss tre svenskar (Anette, Hanna och jag  i mitten) som, glada och överraskade, visar upp de försenade påskägg som anlände för ett tag sedan från kontoret i Sverige. Härligt, härligt!

Upplägget för personalen på kontoret funkar så här: vi har en person som är ansvarig för hela projektet och sedan tre personer som har sina speciella ansvarsområden i projektet. Jag, som personaladministratör och ekonom, är en av dem, och de andra är Kris, vår logistiker, och Evelyn, som ansvarar för det medicinska. Vi har även ett antal expats, läkare och sjuksköterskor bland annat, och dessutom flera olika team med lokalanställd personal.

En del av den lokalanställda personalen kallar mig “madam” men det försöker jag få dem att sluta med genom att kalla dem ”madam” tillbaka. Då stirrar städerskorna och kökspersonalen bara på mig och fnissar när jag säger att jag tänker säga ”madam” till dem ända tills de säger Luna till mig! Annars känner jag mig som någon slags kolonisatör… även om de säger ”madam” även till sina indiska chefer, till personer med högre kast än dem själva och till en hel del andra. De har visserligen börjat säga antingen ”madam” eller Chelli, som betyder lilla syster, till mig. Men fortfarande är det ingen som säger Luna förutom några chaufförer och några av mina assistenter. Jag gillar verkligen mitt namn väldigt mycket men det funkar inte så bra när man är ute och reser. Så därför får det bli Luna här. Trots att jag precis fått reda på att det är vad man i den här delen av Indien brukar kalla små cyklar(!) Eller om det var små motorcyklar, jag minns inte riktigt…

En av de första frågorna jag fick från den lokalanställda personalen när jag kom hit var förstås ”var kommer du ifrån?”. Följdfrågorna var om det finns ris i mitt land och hur mycket det i så fall kostar. Folk här berättar att det är enorm skillnad mellan riset här och riset i Dehli. Självklart är riset mycket bättre här! Och på tal om ris kan jag säga att det är otroligt mycket ris i omlopp här: det enda vi äter är ris och grönsaker. Men ibland kommer det faktiskt hit en kille med kött åt oss. Och det är underbart!

När vi åker bil eller bara är ute och går möts vi ständigt av folk som hälsar på oss och av barn som vill skaka hand och frågar vad vi heter. Det är trevligt fast ibland känns det ganska konstigt. Lite som att ”titta här, här kommer de där som inte är indier”! Särskilt konstigt blir det med tanke på att vi expats kommer från så många olika delar av världen; Filippinerna, Indonesien, Frankrike, Belgien, Sverige, Finland och så vidare. Så vi är verkligen en mix av olika personer!

Hett och många intryck

Innan jag kom hit var jag i Dehli en vecka och hade introduktionsutbildning hos vårt indiska team som har kontor där. Det var väldigt trevligt och bra att få så mycket information som möjligt om projektet innan jag åkte hit!

För att komma till Bhadrachalam flög vi till Hyderabad. Sedan väntade en bilfärd på åtta timmar och det var VARMT, 47 grader! Så när jag sedan gick in ett hus där ac:n var på kändes det iskallt. Trots att ac:n var inställd på 30 grader… Och det här är bara början på den varma perioden, längre fram blir det ännu hetare!

Jag har ju inte hunnit jobba så länge än och är därför i full färd med att försöka fatta hur saker och ting funkar. Jag har fullt upp med att lära mig indisk arbetslagstiftning, politiska kontexter, vad mina nya kollegor heter och mycket annat. Samtidigt känns det som om jag lärt mig en hel del på bara några få dagar. Det är spännande att låta hjärnan jobba och försöka få den att ta till sig så mycket som möjligt.

Idag hade jag ett möte med våra väktare – 25 mustaschprydda män som aldrig bär vapen. Läkare Utan Gränser har en väldigt bra tradition av att anställa många olika sorters medarbetare. Ibland handlar det om personer med fysiska handikapp som haft svårt att få jobb på andra ställen.

Jag har precis skrivit en jobbannons där jag söker en ny väktare. I ansökningarna som trillar in skriver alla om sina olika funktionshinder och berättar om föräldrar som nyligen dött och så vidare. Dessutom kommer vår egen personal fram till mig för att rekommendera vänner med stora funktionshinder. Alla vet att jag anställer funktionshindrade och många verkar tro att de har större chans att få jobbet ju fler funktionshinder de har. Det får mig att känna mig både stolt och sorgsen.

Intensiva dagar

När jag berättade för vänner och familj att jag skulle till Indien undrade de vad Läkare Utan Gränser gör där. Indien är framför allt känt för sina sevärdheter och sin ekonomiska tillväxt. Men faktum är att det också pågår flera interna konflikter vilket många inte känner till. I nordöst är det konflikter mellan den indiska staten och separatistgrupper och i den södra/centrala delen av landet är staten i konflikt med maoistiska grupper. Den senare konflikten har pågått i stort sett sedan 70-talet. Läget intensifierades för några år sedan och 2009 förklarade regeringen att Naxalmilisen (maoistisk) var det största hotet mot stabiliteten i landet. Genom sina projekt i södra Chhattisgarh och norra Andhra Pradesh är vi den enda medicinska organisationen på plats i området.

Syftet med vårt arbete här är att erbjuda vård på platser där hälso- och sjukvården är bristfällig, göra akuta vårdinsatser vid naturkatastrofer eller när epidemier bryter ut samt vårda dem som drabbas av konflikten mellan Naxalmilisen och den indiska regeringen. Den politiska situationen är komplicerad och intensiv och vi, som humanitär organisation, befinner oss verkligen på rätt plats.

Om du vill läsa mer om konflikten finns intressant info här:

http://www.caravanmagazine.in/Story.aspx?StoryID=865&Page=1

http://moonchasing.wordpress.com

http://www.outlookindia.com/article.aspx?264738

Vårt huvudkontor här i området ligger i staden Bhadrachalam (BCM). Vi har även två mindre kontor; ett i Chinturu och ett i Cherla. Från alla ställena skickar vi ut mobila kliniker till olika byar och läger för internflyktingar. De lägren ligger så långt ut i ingenstans som man kan komma. Vi är 11 fältarbetare och 120 lokalanställda i vårt team. Ganska många med andra ord! Den lokalanställda personalen är fantastisk, de är så otroligt hängivna, modiga och välkomnande! Jag är säker på att jag kommer att trivas här trots (eller kanske snarare på grund av) att det finns så mycket jobb att ta itu med!

Äntligen här

Jag är på plats! Det har redan gått två veckor här i Indien där jag jobbar som ekonom och personaladministratör på Läkare Utan Gränsers kontor i delstaterna Andhra Pradesh and Chhattisgarh.

Enligt almanackan har jag varit här i två veckor. Men i verkligheten känns det både som ett år och en minut. Det finns så mycket jag vill lära mig och så mycket jag vill dela med mig av till människorna här. Det finns så mycket att göra och se, så mycket att försöka förstå, att säga hejdå till, att bli arg och frustrerade över, att bli glad och fascinerad av.

Otroliga Indien. Jag kan inte fatta att det här är samma land som jag jobbat i tidigare och som många åker på semester till. Här, där jag befinner mig, pågår en konflikt.

Vi på kontoret befinner oss mil och åter mil bort från de turistiga stränderna i Goa…